tårar
mkt känslor i omlopp.
efter 3 dagar på sjukan vill jag bara gå runt och bära wilma HELA tiden för att ta igen tid jag missat, men de går inte. Smärtan sätter stopp och lika så läkarna. Egentligen ville de ha kvar mig ytterligare en natt elelr två på sjukan, men mamma hjärtat brast för mkt. de gick bara inte. Fantastisk personal var där iaf.
De kallade mig en riktig kämpe, gulligt av de. men de var precis de jag gjorde med, kämpade. Låg över droppställningen och klättrade på väggarna, likblek i ansiktet, halvlåg på golvet flera gånger för ja ramla ihop av smärta och dåligt mående, men jag vägrade ge mig, skulle bara gå varv ute i korridoren så de såg att ja kämpade för att få komma hem.. fick göra extra ultraljud,
-säg mig när är du född säger damen i receptionen
-870308
- ursäkta va sa du nu 57..
- jag står nu tyst och börjar sedan skratta
- kvinnan hostar till förlåt ja hörde inte va du sa 57, vilken månad?
-jag skrattar nu än mer
- Oj förlåt förlåt jag hörde inte riktigt
-nog att jag känner mig oerhört sliten och som en tant, men ser ja ut att vara född år 57?
ja tyckte de var roligt iaf. hon skämdes mest.
Har tagit ny oxynorm, panodil extend, diklofenak samt 7,5mg zopiklon för drygt en timma sedan. påverkad? ne inte särskilt, möjligtvis lite varm i kroppen..
hur fan kan ja tåla så jävla mkt?
Kommentarer
Trackback
